Office Special - ett speciellt kontor

Alla har vi våra fördomar. När jag träffade min häst första gången hade jag samma som så många.
När jag hade träffat henne fanns de fortfarande kvar. Inte att förneka.
Den 23/6 2009 - för exakt två år sedan - åkte jag och mamma för att titta på en häst.
När jag såg annonsen rynkade jag pannan och tyckte att hon såg ut som ett ök.
"Eh... allvarligt talat?" sade jag till mamma och fäste inte mer uppmärksamhet vid hästen.
Vi kom fram, fick en grimma i handen och gick mot hagen.
Jag ropade, visslade, men stoet stod envist kvar och betade längst bort i hagen.
"Vi har haft rätt många här som har provridit... men det har inte passat riktigt än..." sade ägaren.
När jag satte foten i stigbygeln travade Sessan iväg med huvudet högt.
Väl i sadeln trippade hon som en tok under mig för att få komma iväg.
När hon inte fick det bet hon ihop tänderna och reste sig.
"Tro fan det..." tänkte jag.
Hon var nervig, hård i munnen och passade i traven. Men hon hade en glöd. Jag var hysteriskt fast.
Den 27 juni tog vi transporten med oss för att hämta hem henne.
Hon kastade sig så häftigt bakåt i transporten att hon slog huvudet i och skrapade upp mulen rejält.
Mamma och jag gav varandra en blick som sade: Vad har vi gett oss in på?

Första året gick bra, eller första halvåret. Vi "behandlade henne som en travare" och krävde inte så mycket.
Prövade oss fram lite, hittade knappar. Till en början gick det bra, sedan började hon resa sig,
svettades floder av en skrittur och stressade så mycket att vi fick hoppa över träningar som vi bokat in oss på.
Det kunde ta flera timmar att lasta henne, utan att hon gick på. Hon satte inga muskler, trots regelbunden ridning.
En dag kände och klämde jag över hennes rygg - och hela hästen sjönk ihop.
Hon ömmade över hela ryggen och vi fick ställa av henne.
Vi förstod ingenting, för enligt källor så var sadeln utprovad till henne.
Självklart var det sadeln som hade legat fel. Självklart var det därför hon inte satte muskler.
Alla bitar föll på plats. Jag har aldrig haft så dåligt samvete i hela mitt liv.

I ett halvår letade vi efter en passande sadel till Sessan.
Hon reds sporadiskt men fick snart ont igen.
Räddningen kom när vi provade Wintecsadeln på henne. Den satt som gjutet.
Vi satte långsamt igång henne - red barbacka länge för att inte belasta.
Behandlade henne som en glassko, beredda på det värsta igen.
Men det värsta kom aldrig, i stället blev det bara bättre och bättre.

Jag började läsa en utbildning i Halmstad hösten 2010 - 26 mil hemifrån.
Det gick ett år, jag trodde att jag behövde miljöombyte.
Jag hade en medryttarhäst där nere, men det fick mig bara att inse vilken fantastisk häst
som gick där hemma. Mamma red henne, såklart. Ganska mycket ett bra tag.
De var iväg på ett par clearrounder tillsammans och det gick utmärkt.

På nyårsafton 2010 hände det som inte fick hända.
Morfar och hans frus hus brann ner. De brann inne. De fanns inte mer.
Allt ställdes på ända. Det fanns ingen tid till hästar eller gårdsarbete eller någonting.
Det gjorde ont i mig att se Sessan stå. Hon mår inte bra av det, hon har aldrig mått bra av det.
Hon är den mest arbetsvilliga häst jag träffat på. Hon uppskattar ett dressyrpass på banan
lika mycket som jag.

I maj i år flyttade jag hem igen. Det var så mycket jag saknade med hemma.
Jag ville vara nära alla mina kära. Jag ville visa att jag uppskattar dem så mycket som jag verkligen gör.

Min och Sessans resa har bara börjat. Vårt mål för 2011 är att starta lokalt,
förhoppningsvis i både hoppning och dressyr om allt går vägen och det passar.
Känns det inte okej så blir det inte så. Men jag litar på Sessan och hon litar på mig.